2008-06-17 - Jennie
Tidlöshet
Jag är vanligtvis en sån där romantisk typ som gärna vill tro att jag "lever i nuet", "njuter av stunden" och "fångar ögonblicket" osv osv.
Men som allt som oftast tvingas erkänna att min vardag inte alls är särskilt lik en sann livsnjutares...
Det är snarare en tillvaro som förs i en ständig kamp mot klockan och en evig jakt på tid. En tillvaro fylld av saker som skall planeras, göras och bockas av. Gärna enligt listor ( jag är en klar list-fetischist) man blir ju så otroligt effektiv med listor!Man sparar maaaaassor av tid (problemet är bara att listan alltid tycks fyllas på i samma takt som man betar av), det är bara ett köra på!
I stort och smått, dödsviktigt och fullständigt betydelselöst.
Alltid med siktet inställt på att SEN.
Typ;
Jag ska bara kolla mailen, skriva en offert, ringa bredbandsleverantören, skicka några fakturor, göra en power point presentation, beställa nya toners till skrivaren, SEN ska jag sätta mig ner och vara kreativ och utveckla alla dom där spännande idéerna som är nerklottrade på utspridda post it lappar.
Bara för att inse att när SEN väl kommer, har jag glömt att äta lunch, eftermiddagsmötet blev framflyttat och post it lapparna är försvunna.
Eller
Jag ska bara sätta på tvättmaskinen, rasta hundarna, betala några räkningar, tvätta bilen, köpa inflyttningspresent, tona håret och SEN ska jag sätta mig i solen med en kopp och kaffe och läsa tidningen.
Bara för att inse att när SEN väl kommer, har solen gått i moln, kaffet har kallnat och tidningen inte ens har kommit.
Jag tröstar mig dock med att det till synes är fler än jag som är drabbade av detta kollektiva Alfons Åberg syndrom. Jag ska bara... idag, imorgon, till helgen, nästa vecka, till sommaren, till jul, nästa år...
Det är som att hjärnan lever i en egen tidszon. Den är liksom fel programmerad, framställd på något vis. Dvs att man tänker på saker som SKA hända istället för att verkligen vara närvarande i det som händer NU.
Samma syndrom som när man ställer fram klockan på mobilen fem minuter. Så att man inte kommer för sent, när man är försenad. Himla fiffigt...
Men om man ställer fram klockan fem minuter för att vinna tid (a la sommartidsfenomenet), borde det inte vara så att man i långa loppet istället blir snuvad på en himla massa tid?!
Jag menar, känslan av att ha fem minuter varje timme tillgodo, när jag i själva verket lever fem minuter före den verkliga tiden och då liksom förlorar fem minuter hela tiden...
Typ 5 minuter varje timme, varje dag, hela livet. Om man har nöjet att bli 90 år, så skulle det innebära att man har förlorat 65700 timmar dvs 7,5 år.
Fullständigt ovetenskapligt och ologiskt, men jag var ändå tvungen att leka med tanken.
"Tid är pengar" är ju ett annat flitigt använt uttryck. Tid kan ju tydligen omsättas i pengar nuförtiden. Väldigt intressant...
Hur mycket är en timme värd egentligen? Det beror nog vem man frågar; börsmäklaren eller cancerpatienten.
Om man kunde spara tid, då skulle det ju vara världens smartaste affärsidé att öppna en Tids Bank. Där man kan sätta in, ta ut, låna och få ränta på sin tid.
Det verkar inte troligt... Att det är möjligt att spara tid alltså. Och ändå jagar vi den så förtvivlat.
För alla vill vi ju på ett eller annat sätt utnyttja vår värdefulla tid på bästa möjliga sätt.
Så när jag nu guppar omkring här i Söderhavet upplever jag absolut tidlöshet för första gången i mitt liv.
Det är helkonstigt. Att inte riktigt veta vilken dag det är, vad klockan är. Att inte ha några tider att passa. Att inte ha några måsten. Allt går låååååångsamt.
Man går upp när solen går upp och går och lägger sig när solen går ned.
Där i mellan bada, dricka kaffe, titta på en sköldpadda som simmar förbi, läsa, öppna en kokosnöt och titta på molnen. Äta gör man när man är hungrig (inte för att klockan är tolv).
Och allt utan att rastlösheten tar vid!
Att gå och handla kan ta en halv dag. Det finns ju så mycket roligt att titta på!
Att diska är en aktivitet. Tänk att det kunde vara så trevligt!
Här finns tom tålamod att pilla upp knuten på fryspåsen, istället för att slita upp ett stort hål.
Ja ja, jag vet. Det är ju lätt att vara så där fint avslappnat, reflekterande när man är på semester och inte behöver förhålla sig till krävande chefer, griniga grannar, trötta ungar, påstridiga telefonförsäljare eller tuffa deadlines.
Men summan av kardemumman är att jag diggar känslan av att vara vän med tiden istället för att ha den som ständig fiende. Den tickar ju och går, i maklig takt ändå. Vare sig vi vill eller inte.
Jag har varken blivit frälst, hippie, filosof eller allmänt trendig livsstils wanna bee.
Men nog är livet mer än en stående Att-göra-lista...
Ha en riktigt schysst dag!
Over and Out
/Jennie
|
